har inte mått så här skit på flera månader. det bara kom som en våg över mig.
jag klarar inte ens av att gå upp på morgonen. jag har inte tagit min medicin på flera veckor. jag duschar bara när jag verkligen måste och jag borstar knappt tänderna. hur fan ska jag kunna få en lägenhet om jag inte ens klarar av att leva och ha en normalt fungerande vardag.. jag klarar inte av det. har gjort tre mackor och tagit fika nu. är hungrig men har ingen  jävla aptit. jag har inte gjort mig förtjänt till någonting jag jag har eller fått i mitt liv. min familj måste skämmas över mig. min pappa klarar inte ens av att vara nära mig. han är nog bara glad att jag sagt upp nästan all kontakt. hur fan ska jag kunna orka fortsätta stå emot alla tankar och känslor. jag har dom ju av ett skäl. lika gärna bra att göra det mina tankar vill. jag ska berätta vad som har invarderat mitt huvud oftare och oftare: häng dig i taket på rummet. kan se mig hänga där i dörröppningen. skulle dock inte klarar av att såra alla mer än vad jag redan gjort. det verkar inte finnas någon som kan hjälpa mig ur det här. kommer väl sluta med att jag hänger där nån dag utan attnågon har förstått varför jag gjorde det. är det så jävla konstigt? spelar ingen roll hur många gånger eller för hur många som jag berättar allt för. min historia och min problematik. vem fan bryr sig? i era jävla ögon är jag bara en otacksam parasit. dem starkaste skuldkänslorna får jag väl när mamma ringer. för jag klarar inte av att prata eller säga att jag älskar henne och att jag inte vill bo här. att jag inte orkar leva mer. det tor jag hon redan vet, innerst inne så vet nog de flesta som vart med mig genom livet hur fan jag mår.
 

.